En böjd trästicka

Om du som jag tittar i Bonniers Konversationslexikon (uppl. 1927) står det följande om stråken:
”Det instrument varmed stråkinstrumentets strängar bringas att ljuda. S består av en böjd trästicka, stången, med uppskjutande partier upptill, spetsen, och nedtill, froschen, mellan vilka äro fästade tagelsträngar, som till spänningen regleras genom en skruv i froschen. För att taglet icke skall glida mot strängarna, ingnides detta före spelningen med kolofonium. S användes redan i forntiden i Indien.”
Och det är väl helt riktigt - fast hette det verkligen tagelsträngar?

Hästtagel i 800 år

Nåväl - tillbaks i tiden långt före 1927. Det anses att stråkens ursprung kan sökas hos pilbågen. Fortfarande används i vissa kulturer en sådan enkel modell.
Den äldsta formen av stråke i Europa är från 700-talet och utvecklingen därifrån var långsam och sökande. Först när fiolen utvecklas och förfinas, uppenbaras behovet av ett mer ändamålsenligt redskap. Fram till 1500-talet är stråkstången böjd uppåt i en betydande båge, som håller taglet spänt hela tiden. Bruket av hästtagel är förresten känt sedan 1200-talet. Den utveckling som fiolen genomgår på 1500-talet inträffar för stråken först på 1700-talet.


Grodan - froschen

Successivt blir stången allt flackare och när stången vid slutet av 1600-talet är rak, måste en anordning till, som kan spänna taglet. Det är känt att beteckningen frosch (ty. groda) uppkommit först på 1700-talet - uppenbarligen beroende på likheterna!

En stegvis förfining i dimension ger en stråke med smalare ”hals” och större lätthet och elegans. Stora violinister som Tartini (1692-1770) och Viotti (1753-1824) bidrar i hög grad till stråkens vidare utveckling. Genom t.ex. Tartinis violinkonserter, triosonater och solosonater krävdes en större dynamik och kontrollerbar böjlighet av stråken.
Detta skedde genom att:
• använda bättre trä
• minska froschens och stråkhuvudets höjd och
• genom att ge stråken en lätt konkav böjning.

Tourte - en urmakare från Frankrike

Mot sekelskiftet 1800 lyckas Tourte, vad gäller form och funktion föra upp stråken till en höjd som därefter ej överskridits. Förebilden för dagens stråkar är således gamle mästaren Francois Tourte, Paris 1745-1835. Ursprungligen arbetade han som urmakare, men sedemera övergick han till sin fars och äldre brors yrke. Han utvecklade stråken till den form och funktion som ännu idag är helt dominerande.

Tre viktiga punkter var:
• viktfördelning och proportioner
• metoden för basning (av raksågat trästycke)
• metodiskt precisionsarbete

Tourte har därför blivit kallad ”stråkens Stradivarius”. Det sägs att i sökandet efter det ideala träet provade Tourte allt han kom åt. Brasilianska sockerfat kom också i hans väg och de var tillverkade av fernambukträ (från provinsen Pernambuco). Då enastående resultat visade sig när han använde fernambuk, blev detta den helt dominerande råvaran. Träslag som blåträ, användes dessförinnan. Det liksom fernambuk användes vid färgframställning (bläck). Tidigare användes också järnträ, ormträ och bulletrieträ.

Pernambuco

De bättre stråkarna tillverkas av fernambuk och de enklare oftast av massarandubaträ (brasil) och de allra enklaste t.o.m. av bok (bas-stråkar!). Froschen tillverkas i ebenholts av tätaste och porfattigaste typ (från Madagaskar och Mauritius).
Då virkespriserna på fernambuk har skjutit rakt i höjden, följer att stråktillverkare inte kasserar i samma omfattning som tidigare. Mallar man lite snett på virket så kan man ju få 13 stråkar på dussinet! Här finns många frestelser som kan resultera i skeva eller brutna stråkar. Generellt kan sägas att en brazilstråke i tung (tätvuxen) brazil är bättre än en lättare i fernambuk.


Vikt

Normalvikten för en violinstråke ligger idag för en violinstråke runt 58 gram, och för en cellostråke 76-78 gram. Stråkens balans är en viktig faktor. Den kan mätas fram genom att man (med slappt tagel) finner den punkt på ”ryggen” där stråken balanserar. Räknat från tummens position är avståndet på en fiolstråke ca 18-19 cm och för cello 16,5-17,5cm.
Med åren kan en stråke bli skev på grund av t.ex. felaktig tagling eller vresigheter i träet. Är stråken uttagen fiberrätt ur träet går det nästan alltid att rikta om den. Det görs över öppen låga genom omväxlande uppvärmning och böjning över knäet.


Tagel

Omtagling sker bäst med oblekt hingsttagel som är både kraftigare, längre och mer elastiskt än märrtagel. Ca fem gram går åt till en fiolstråke. Lämna denna uppgift till en fackman, då det krävs ett par hundra omtaglingar för att uppnå ett gott handlag. Stråkarnas ytbehandling varierar från lackning till ingnidning (impregnering) med olika oljor. Ytskyddet är viktigt för att hindra fuktinträngning som i olyckliga fall kan leda till bruten spets. Rengöring är givetvis av största betydelse.
©1998-2015 Stefan Sundberg Fiolbyggarverkstad AB, Skånim, 452 93 Strömstad
Tel 0526-230 67 .:::. E-post:  info@fiolbygg.se